Tusen strålande solar.

Mamma fyller år i dag. Pappa hade födelsedag för en vecka sedan och om en vecka är det Henris tur. Jag kände mig lite vemodig i dag för första gången. Det känns svårt att vara så långt borta hemifrån då alla mina kära fyller år och jag inte kan fira med dem.

Jag tillbringade största delen av dagen för mig själv. Jag började med att reda ut byråkratitrubbel i Finland. Kela påstår att någon tredje person bor med oss i Tölö och har därför inte betalat mitt studiestöd. Dessutom skulle de ha en kopia på hyresavtalet och kvitto på att hyran ha betalats. I dag! Allt detta fixade jag i december! Men min älskade pojkvän reder som bäst ut den här soppan, så jag hoppas att allt löser sig senare i dag.

Jag åt lunch på ett kafé intill tågstationen och läste Aussinas största tidning The Age. Tidningarna här är ganska dåliga, väldigt sensationsinriktade med få utrikesnyheter. Det fanns ändå några intressanta artiklar, bland annat om aboriginier och en diskussion om kärnkraft i Australien.



Sedan letade jag reda på Holland Park, som skulle finnas i närheten av Kensingtons simhall. Parken var inte riktigt som jag hade föreställt mig. Det var en jättelik gräsplätt och jag var den enda människan där inom synhåll. Men det fanns några halvskuggiga bänkar och jag la mig på en av dem och läste slut min bok Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.

Boken handlar om två kvinnor i Afghanistan, Mariam och Leila. Samma år som jag föddes brakade helvetet loss i detta arma land, först under Sovjetunionens och kommunisternas ledning och senare under talibanernas fruktansvärda järngrepp. I omkring 30 år har den afganska flyktingkrisen varit en av de värsta på jorden.

Berättelsen är fruktansvärd och grym, men väldigt gripande. Språket är så vackert att man vill stanna upp och smaka på orden och deras djupare innebörd.

Kvinnorna slits bort från sina hem när de är tonåringar eftersom deras nära och kära dör och tvingas gifta sig med en gammal äckelgubbe. Då talibanerna tar över får kvinnorna inte gå i skola, inte vistas ute ensamma, inte skratta högt så att andra hör det, inte arbeta, inte bära smink eller smycken. De måste bära burqa och hållas hemma dygnet runt. Kvinnornas kamp mot våldet hemma är otrolig och boken har trots allt ett lyckligt slut.

Då jag läste färdigt den hade jag en klump i halsen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Trots hettan och de tusen stålande solstrålarna här fick jag gåshud då jag tänkte på att allt det fruktansvärda jag läst om i boken är sant och pågår alltjämt. Barn som växer upp i sådant misär och med gevär i handen blir väl vrickade.

Halv sex träffade jag Per. Vi gick på en promenad och han berättade att han träffade Hans Blix och att han hade frågat Per om han ville spela ihop en låt med honom. Jag tror det var då Hans Blix fick Sydney Peace Prize 2007. Coolt!


Jag hade tänkt på och simma på kvällen men var så matt att jag gick hem via butiken och gjorde en feta-avokadosallad. Ute stormar det. Men jag ska inte klaga på vädret. Ni stackare där hemma vinner vädermatchen bums ;)