Snorkeling in the mesmerising Port Phillip Bay!

Trots varning för tsunami (i går) och kraftig vind, upp till 45km/h bar det i morse äntligen av till Portsea och snorklingsutflykten som hade planerat att göra redan för en vecka sedan men inte blev av på grund av stormvarning. Vädret var mulet och kallt men det struntade vi i och körde den tvåtimmarlånga vägen till Sorrento där vi åt en snabb lunch före vi slutligen stannade vid Portsea.

Vi fick en kort lektion i hur man skulle gå till väga och därefter fick vi klämma in oss i våtdräkterna. Den ska sitta väldigt tajt och jag kände mig som en uppstoppad korv, nära att spricka vilken sekund som helst. Solen kikade också fram och havet glittrade turkosblått när vi baklänges provade vägen fram till undervattensvärlden. (Man ska gå baklänges, lärde jag mig, för det är svårt att gå framåt med simfenorna).



Jag hade aldrig snorklat förut och den värld som öppnade sig framför mig var förtrollande vacker. Jag såg sjödrakarna (Weedy sea dragons) som ser ut som någon figur ur mumin, kanske filifjonkan med sin avlånga nos. Vår guide dök längre ner till bottnen och kom up med en blodröd sjöstjärna som påminde om en tulpan och jag höll den i handen en stund. Det finns närmare 2000 olika arter av sjöstjärnor och jag fick också hålla i en som kallas Biscuit sea star. Den är tegelröd och ser ut som, ja, ett kex.



Jag tog på mig ett tyngdbälte och gjorde ett försök att dyka ner till bottnen själv, men kunde inte stanna där så länge på grund av trycket i öronen. Vi simmade vidare under en brygga. De mjuka korallerna böljade harmoniskt av och an, som om det vaggande ville förföra en allt längre ner i den mystiska undervattensvärlden. Längs med betongpelarna växte röda havstulpaner som svajade ovanför blåvioletta vindruvsliknande havsblommor. På engelska heter de Blue Grape Sea Squids. En orange svamp som spred ut sig längs med betongpelaren gjorde att helheten liknade en målning.


Den som vann klassen " det mest konstiga havsdjuret" var trots allt blåsfisken (Puffer fish). Den här arten var silverfärgad och hade ett ganska komiskt ansikte med vidöppna ögon och rund mun. Blåsfiskarna har fått sitt namn efter att de vid fara kan blåsa upp sig med vatten och kan ändra sin kroppsform från den normala till en mer klotformad. På så sätt skyddar den sig mot predatorer. Jag tror inte att den här arten var giftig men vassa taggar hade den. Den såg inte klok ut när den blåste upp sig och vibrerade där rakt framför näsan på en.


Vi såg också många dykare under oss. De luftbubblor de släppte upp såg ut som dansande snökulor som exploderade i ett finfint pärlskum när de kom upp till ytan.

När vi väl kravlade upp längs med bryggan och mötte den friska vinden blev vi alldeles stela av köld. Våra läppar var blålila och det kändes som rena tortyren att gå den korta vägen tillbaka till omklädningsrummet. En halvtimme senare hade jag fortfarande ingen känsla i fötterna då jag fullt påklädd vandrade upp till bilen längs med backen. Men den här upplevelsen var en av de bästa hittills!